torsdag eftermiddag, nästan fredag

Jag gillar torsdag eftermiddag.
Det är inget nytt, jag har gillat torsdagar länge, typ alltid. I alla fall nästan så länge jag kan minnas. Och jag minns ganska långt tillbaka i tiden. Jag har minnen från det att jag var ett och ett halvt. Bara ett enda litet minne i och för sig, men ändå. Sedan har jag en hel drös minnen från treårsåldern och ännu fler efter det.

Men det här med torsdagar kom när jag började skolan. Jag ville nämligen inte börja skolan. Var inte skolmogen överhuvudtaget och det berodde inte på att jag inte kunde nå vänster öra med högerhandens fingrar när jag la handen över huvudet (tecken på skolmognad om man kunde det enligt då gällande praxis) utan på att jag helt enkelt inte tyckte att det var dags. Jag vill fortsätta leka hela dagarna. Jag minns att jag räknade på fingrarna hur länge det skulle dröja innan jag slutade skolan efter nian och kunde leka hela dagarna igen. Jag minns att jag då insåg att jag skulle vara för gammal för att vilja leka. Att det skulle vara för sent. Insikten slog ner som en bomb. Det kändes som om mitt liv var slut.
Det liv jag kände till skulle åtminstone inte fortsätta som förut.
Jag var väldigt ledsen över det. Och arg över att man inte fick välja själv när man ville trappa ner på lekandet och byta ut det mot skola.

Hur som helst. I skolan började jag. Fick nya kompisar och lärde mig nya lekar på rasterna. Helt hopplöst tråkigt var det inte. Men det var det där med alla måsten. Måste gå till skolan, måste läsa i boken, måste stå i kö, måste göra som alla andra....Jag tyckte det var jobbigt det där att alla skulle göra samma hela tiden, även när man verkligen inte hade någon lust.

Helgerna var bara bäst. Inga måsten och ingen anpassning till stor grupp.
Ganska så snabbt kom jag in i veckorutinerna måndag-fredag och fick en känsla för just torsdagar.
Torsdag, nästan fredag.
Fredag eftermiddag, fri.